BALANS I LIVET

I dag har jag balanserat. På yttersta udden. Inte udden i sjön men udden av livet; On the edge of life så att säga.

Jag gjorde en out-and-return till Maura, ett litet ställe någon mil väster om Gardemoen. Jag rattade en gammal Forden Escort dit och tog en ännu äldre Saab tillbaka till Karlstad. Vädret var vackert, bygderna jag passerade var vackra så det sve i ögonen och ja, allt var oändligt vackert. Man känner ju så i bland.

När kura skymning övergår till kallt hårt nattmörker och temperaturen sjunker kan det infinna sig en annan känsla. När jag lämnade Maura låg det blå spritstrecket i mätaren på -20 grader stött och likaså i den gamle Saaben men bara efter 15-20 kilometer började den sjunka. Jag kunde nästa höra variometerns sjunkton när de tickade ner till -25. Jag klappade ratten tröstande och pratade högt med den gamle; - vi är på stor väg och trafiken är tät, massor med hus och laddad mobil så vad kan hända? Framme i Kongsvinger tryckte den på dryga -27 och nu måste beslutet tas; skulle jag hålla mig på stora vägen och tryggheten via Arvika eller skulle jag som jag tänkt på morgonen ta smalvägen över storskogen via Lekvattnet och säga hej till min gamle far? Funderandet och kalkylerandet satte i gång känslorna så som det kan göra på TO när man tänkt sig flyga men förhållandena inte är prima; man vill men tvekar, börjar att räkna för och emot...I dag blev utfallet för. Svängde österut mot bergen, skogen och mörkret. När jag lämnade Österdalen för att bila genom sexmila-skogen och gles glesbygd låg tempen nere på -29 grader men efterhand som jag gainade höjd i bergen steg också temperaturen. Nu pep varion positivt och snart var den uppe i mänskliga -21 grader men sänkor, myrar och åsar fick den att ömsom ändrat tonläge. Passerade riksgränsen vid Myrgubbs-gården och nere vid Rövarkulan var det bottrekord för dagen: - 31 grader celsius. Men nu var jag hemma på mammas gata även om det var långt till folk. Vad hade jag tänkt göra om bilen stannat? Överlevnadsinstinkten sa mig att om ingen bil kom innan jag hunnit strimla upp sätestyget, stoppat det i bensintanken och tänt eld i änden så skulle jag göra det. Sen skulle jag njuta av värmen så länge jag levde. I lågskor, blåjeans och kortkallingar så har man inte så många obtions. Hur fan kan man vara så dum? Det var jag inte heller men överdragsbyxorna och flygkängorna låg kvar på hallgolvet i varma stan. Får ta det på åldersdemensen - men vad hjälper det om man fryser i hjäl.

Inget stopp ingen eld. Farsan blev glad över besöket. Jag fortsatte hemåt. När jag ser de första gatlyktorna i Torsby visar tempen bara -26 men tempen i bilen har fallit drastiskt. På ett par minuter blev det iskallt och bilens kylarmätare stod i topp. Jävla skit! Nu har det frusit. Någonting är trasigt. Jag rullar in i första gatljuset och öppnar motorhuven. Jag ber inte till gud eftersom jag vet att han inte finns men jag är ändå rätt ödmjuk. Hela maskineriet är genomdränkt eller åtminståne överspolat med kylarvätska. Helvete! Var kommer det i från. Knäställning och kollar under bilen. Droppar överallt. Det är kallt i Fryksdalen. Petar på måfå på synliga slangar och visst hittar jag felet: den grövsta av slangarna, den som går från kylaren och fösvinner in i mörkret mot motorn till, har spruckit och glidit av. Slangklamman sitter kvar. Hmff...-26 minus, kalla små fingrar, lite synd om mig tycker jag allt men eftersom jag är av kollosalt praktisk natur så har jag naturligtvis verktygslåda med mig. Felet är bara att de verktygen är avsedda för elektronik eller små små företeelser, inte för grova rostiga slangklammor från förra seklet.

Med misshandlad mejsel och sönderskruvad klamma, med tom kylare men hyfsad tät slang tuffar jag in i Torsby. Sitter som på nålar och tänker på topplocket och hade jag haft en 2-tumspik i röven så hade jag säkert knipsat av den. Det hade jag inte men jag står nästan i brygga när jag svänger in mot OK/Kuwait. OK/Kuwait är bra; de har öppet när man behöver dem, de har flera olika dimenganger av klammor och massor med glykol och verktyg. Snart är saken biff. Och det är då, när man står där med glykolsmetiga händer, vita öron och bortfrusen balle som den där goa känslan kommer precis som när man landat efter ett bra flyg som man tvekat inför. Det är då man känner att man har balans i livet.

Men om detta hänt på skogen uppe vid Myrgubben då? Ja, men det gjorde det ju inte.

Om det hänt vid Myrgubben så hade nog bilen brunnit upp för du hade ju lågskor
Hoppas att du inte bara kommer att sitta i SAABen och få dina flygupplevelser tillfredställda utan hänger på och flyger nu när det blir mildare.

Absolut. Ska beställa drag i morgon ocn när det är monterat så kör vi. Är sugen på lite lågflygning över isen.

Risker gör livet levande hehe.

Everyone who lives dies, yet not everyone who dies, has lived. We take these risks not to escape life, but to prevent life escaping us.

"Jag UTMANAR vintern - jag kör SAAB"

Peter L skrev:

"Jag UTMANAR vintern - jag kör SAAB"

I går åkte jag med frun mot Göteborg, för att vara med på en dottersons fördelsedagskalas.
En bit före Kungälv, ungefär vid Kareby, började motorn uppföra sig underligt. Jag undrade ett ögonblick, om jag kanske hade darrat på gasfoten, men snart drog den ännu ojämnare och med mindre ork. Jag insåg att det vore för vågat att försöka fortsätta på motorvägen och sänkte ambitionsnivån till att vända och köra hem på gamla E6:an, men motorn stoppade slutgiltigt halvvägs upp på Marstrands-avfarten.
Det var förstås minusgrader, så redan av det skälet var händelsen katastrofal och skräcken stor. Jag ringde två bekanta, men de hade inte bilen hemma eller var i Göteborg, så jag ringde i min nöd hem till min dotter. Vid det laget var det låg batterinivå i mobilen, och frugan hade lämnat sin mobil hemma. Jag trodde en stund, att min svärson skulle komma och rädda mig, men fick sedan ett SMS om, att deras bil fanns på en verkstad i Mölndal. Så fick jag ett meddelande om, att min son skulle komma "så att ni inte missar kalaset. (Hem föreslår jag att ni nyttjar de utmärkta kommunala färdmedlen.)" Min fru hade vid det laget p.g.a. kylan lämnat bilen och traskat iväg till busstationen, tyngd av diverse paket och kassar.
Min son och min äldste sonson kom så småningom, men han vägrade att rädda mig genom att bogsera SAABen och mig till Stenungsund. "Vi har kommit för att rädda kalaset!" var hans svar.
Jag ringde då församlingsmedlemmen, som fortfarande var kvar i Göteborg, för att höra om han kunde och ville rädda mig. Han hade att göra i kanske tjugo minuter till på sjukhuset, så i stället för att låta bilen stå kvar på motorvägsavfarten och fortsätta med min son och sonson till Göteborg enligt hans "erbjudande", så fortsatte jag att sitta i den iskalla bilen i väntan på rörmontören. Som väl var, så hade den elektriska framstolsvärmen slutat fungera för länge sedan, och den stränga kylan tidigare hade fått mig att lägga in isolerande skumplastskivor av liggunderläggstyp. Det var kallt, men bålen klarade sig tack vare denna isolering, och på huvudet hade jag en huva. Benen och fötterna var det värre med. Termooverallen låg hemma men skulle ha varit bra att ha i bilen, när jag ändå inte kan flyga med den. Som väl var, så blev inte framrutan igenimmad och -frusen. Bogsering är minst sagt problematisk, när det inte går att se ut genom framrutan på den bogserade bilen...

Min efterlängtade räddare kom sedan med sin firmabil och drog iväg med den kalla SAABen och dess kalla förare. Det var en pärs att i en timma stirra på bogserlinan med högsta bromsberedskap, men både jag och den endast trafikförsäkrade bilen kom i alla fall hem kl.21:35 efter 20 kilometers bogsering.
Motorhaveriet (ett synligt symptom var kylvatten i motorrummet) hade skett vid 18 tiden, så min första åtgärd efter hemkomsten var att doppa mina frusna fötter i hett vatten.
Gårdagskvällen bjöd på oförglömliga upplevelser...

Ja, det är riktigt trist när det händer. Men man måste se positivt på det oxå Peter; om sidrutan måste stå öppen så hade du i alla fall fått lite vindbrus i örat