Televinkensnören...

...sådär nu tror jag de sista snörena är klippta, i alla fall av de jag upptäckt. Ja ni vet de där snörena som bla våra föräldrar knyter fast i oss som små för att kunna manipulera oss att göra saker som de vill att vi ska göra åt dem. Tex hämta kaffet så de kan sitta och njuta i solen, eller vinna en hockeymatch eller vätterrunda, så att de kan skryta lite om hur duktiga barn de har för att blåsa upp sina egna egon. I Amerika knyter de fast en jäkla massa snören i ungarna, Amerikan dream, kallas det. Jag fick en del sådan snören från en del karriärjobb jag haft tidigare. Sälj, tjäna pengar och konsumera. Tjäna mest och bränn mest. Bränn ljuset i båda ändar. Idiotiskt. Nu är de borta, för jag tog saxen och klippte av skiten.

Kvar har jag två snören som är fästa i skärmens bakkant, och två fästa i speedpinnen. Det räcker gott. Jag känner en enorm frihetskänsla, när jag sitter och dricker kaffe. En känsla jag tidigare endast kunde känna 2400m upp under ett moln eller när jag åkte i 200km/h på bakhjulet med mc eller när jag satt i en båt mitt ute på Vänern.

Det finns två sätt att få saker gjorda. 1. Man lär sig hur det skall göras och gör det sjäv. Man syr sina egna kläder helt enkelt, men det förutsätter att man är frisk och har energin. 2: Man manipulerar andra att göra det åt en, men det förutsätter att man har en lättlurad idiot som man kan manipulera. Om föräldrarna knytit Televinkensnören i en så sitter de där resten av livet och fladdrar, i väntan på att flickvänner med vackra bröst, och läckra rumpor ska komma och rycka i dem, eller arbetsgivare med tjocka plånböcker. Men som sagt nu är de borta, och det kvittar om mamma säger: Spring och hämta kaffet, jag tar tid hur fort du kan göra det, eller att Bernt i Klara skriver att det är en Tossetrofe som väntar till den som flyger längst (vilket jag för övrigt tycker är ett kul initiativ och bra för skärmflyget i Värmland). Snörena som finns kvar de håller jag i. HAHA och i dag ska jag ut och rycka lite i dem, kanske på Tosseberg eller snipan, vi får se. Vem drar i era snören?

har upptäckt att snörena inte riktigt tål om man sträcker på dem och åker utomlands ett tag, till länder där de inte har så många snören.
de töjs fast går inte riktigt av. Väl hemma börjar snördragarna veva in sina linor igen för att få kontroll. Som fiskare som ivrigt hämtar in sitt byte. men den här fisken är slugare nu.